Det tar lite tid innan man förstår vissa saker. Döden är ett exempel. Thåström ett annat.

I want you to love me, like I'm a hot guy

Keep thinkin' of me, doin' what you like
So boy forget about the world cuz it's gon' be me and you tonight
I wanna make your bed for ya, then imma make you swallow your pride

Fan, så kommer de en jävla massa jobbiga blattar, här nu när vi precis har kommit igång

med lite skönsåång här längst i bak i bussjäveln. Dem vet säkert inte ens vart Växjö (växsjö*,haha) ligger. Dem kommer bak till oss. Stojar och luktar blatte. Fy fan va jobbigt. Ändå kan jag inte rå för att jag blir lite nervös och biter av mig nagelbandet. Det gör svinont, men ja märker det knappt. Det blöder mycket. Så när en utav blattarna sträcker fram handen tar jag vänster. Det blir lite dumt. Killarna tar för sig, snackar på och det är jävligt enkelt.

Fan va fel jag hade.

”asså såhär äre rätt å uttala rätt på västskötska” (ja brer på min breaste västskötsta).

”Va sa du växjöska? Ä ni från  Växjö??? sa blattekillen.

”Tss, vet du ens var de ligger?? sa ja, me glimten i ögat givetvis. Ja ville ju inte medvetet träffa en öm punkt.

”ööh, ja Småland. Jag har faktiskt MVG i Geografi” Han fortsätter snacka om sina betyg och han är så inihelvetes stolt å re e jävligt fint!!!

Jag blev glad.

Eller asså lite dåligt samvete att man har sådana jävla förutfattade meningar om allt å alla. Men också, att jag - då fort jag fått höra att han har bra betyg och går ekonomiprogrammet - anser att han är en bättre människa.

Det är vidrigt, men det är fan så en svenne ser på livet.

(sry för jävligt fel skriven text. men har varit vaken drygt 19 h nu. BAJS go natt)

Gilbert Grape

Arnie ska fylla 18 om bara några veckor. Han och hans äldre bror Gilbert befinner sig ute på landsvägen och väntar. Det väntar på att husvagnarna ska åka förbi dem. Arnie vill springa längs med dem. Han älskar det. Men han börjar bli otålig. När ska dem komma? Arnie vet inte. Han frågar sin kloka bror.En bil syns plötsligt långt borta i fjärran och den har en husvagn bakom sig, där kommer en till, och ytterligare en. Arnie hoppar euforisk. Han försöker springa och skutta i samma fart som bilarna åker. Han klarar det inte. Men det gör inget. Detta är ändå hans lyckligaste stund på året. Med Gilbert.

Arnie är utvecklingstörd, pappan i familjen tog självmord - Gilbert agerar således far. Mamman har inte lyft sig från soffan sedan pappan tog livet av sig. Hon är därför mycket fet och orkar inte göra något. Systrarna sköter då det mesta i hushållet. Men det är Gilbert som har störst ansvar över Arnie.

Gilbert arbetar i den lilla stadens lilla mataffär. Ibland tar han bilen hem till en kvinna och ”levererar mat”. Arnie följer oftast med vart Gilbert än åker. Men han har svårt att sitta still. Han gillar att klättra i träd och höga silvriga torn med stege i. Han vill klättra allra högst upp. Men han blir ideligen stoppad av att polisen kommer. Gilbert lovar då att det inte kommer hända igen.

Hemma gör syskonen i ordning maten i köket. Ställer den på bordet för att sedan flytta det in till vardagsrummet där modern sitter i soffan. Vid middagen diskuteras det kring Arnies födelsedag. Arnie vill ha varmkorv och äta.

En dag går en korthårig tjej förbi där Gilbert sitter och äter med sina vänner. Dagen efter kommer hon in och ska handla i affären. Hon behöver även få varorna hemkörda. Tjejen heter Becky och bor med sin farmor i en husvagn för tillfället. Bilen gick nämligen sönder på vägen. De träffas dagen efter, och (vad vore de för film annars?) de blir förälskade.

När Arnie en dag får springa fritt rusar han till det höga silvriga tornet med stege och lyckas klättra ända upp innan polisen kommer. Han vrålar ut sin lycka över den lilla staden. När polisen tillslut får ned honom tar de resolut in honom på stationen. Gilbert kan inte göra något. När denna nyheten når mamman reser hon sig upp från soffan - för första gången på 10 år - och åker till polisstationen och hämtar hem sin son. Folket i staden skrattar åt henne. Familjen görs till åtlöje, de förlöjligas.

Gilbert spenderar tiden med Becky, glömmer bort Arnie. Han möter svårigheter. Han vill inget hellre än att vara bra och alla till lags. Han älskar sin bror över allt annat, men Becky. Det är något speciellt med henne. Arnie är dock speciell, han med.

Dagen innan Arnies födelsedagen fungerar Beckys farmors bil och de ska ge sig av dagen därpå. Becky får emellertid en inbjudan av Arnie.

Gilbert ville bevisa för sin mor att han inte alls skäms för henne - att han älskar henne ovillkorligt - genom att presentera Becky för henne. Det är ett högtidligt och ytterst bisarrt möte, men fint med tanke på omständigheterna. Sedan ger sig Becky och farmorn sig av. De säger inte Hej då, för det är ”något man säger till någon man inte kommer träffa igen.”

Kalaset är i full gång. Mamma sitter inne i huset hennes man hade byggt och tittar på tillställningen. När det är slut har hon stärks, men på ett sällsamt sätt. Hon ställer sig upp. Börjar så stillsamt som är möjligt röra sig mot trappan, upp till övervåningen. Steg för steg. Syskonen tittar stint, men med förhoppning. På övervåningen lägger sig modern i sin stora säng och vilar. Barnen kommer med vatten och beröm, lämnar henne sedan i fred. Arnie kommer in en timma senare, vill berätta vad han fått i födelsedagspresent. Skriker lyckligt på sin mamma.

Hon vaknar inte.

Barnen väljer att elda upp huset, för att slippa förlöjligas ytterligare när lyftkranen skulle komma och hämta modern.

Arnie ska fylla 19 om bara några månader:

- Are they gonna come soon, ‘cuz I gotta get back home.

- Pretty soon.

- Åh, I want them to come.

- Do you wanna go home?

- No I wanna see them.

- How many mile ‘till they come, Gilbert?

- Three million, buddy.

- Look, they coming here now, Gilbert. Look!

I’m not in to that, that whole external beauty thing, you know. ‘Cuz it doesn’t last. You know - eventually your face is gonna get wrinkly, you’ll get grey hair, your boobs might sac. You know, So what?

It is what you do that matters, right?

Linnea är 5 år. Det är höst. Torsdag.

Barnen är ute och leker någon hopprepslek. Kom alla mina hästar eller något sådant. Det går i alla fall ut på att hoppa över snöret utan att trampa på det, för då stannar hela leken.

Ett utav barnen förstör emellertid leken hela tiden. Hon trampar på snöret.

Linnea är naiv, ivrig men resolut. Hon tar tag om det andra barnets axlar. För bort henne mot staketet samtidigt som hon säger de magiskt förbjudna orden; ”Du får inte vara med”

Sedan vänder Linnea på klacken och fortsätter leken.

När hon sedan kollar bort mot staketet igen är inte barnet där längre.

Plötsligt, när leken går som bäst hör Linnea sin favoritdagisfrökens barska röst säga; ”Linnea, kan du vara snäll och komma hit”

Linnea kollar på sin favoritfröken, sedan på kompisarna hon lekte med, och till sist på barnet som står bredvid sin favoritdagisfröken.

Barnet gråter.

”Har du sagt att inte hon får vara med”, säger fröken. "Isåfall måste du säga förlåt vet du, Linnea”.

Linnea är förskräckt. Hon har aldrig fått skäll förut. Inte ens en tillsägelse.

Aldrig gjort något fel.

Hon känner hur halsen börjar klumpa sig. Går fram till den andra flickan och säger de mest magiska orden:

Förlåt, Malin, förlåt.

att ligga och tänka på natten är som att drunkna

men att ligga och flyta på vatten är som att rymma

Du ska behandla din nästa så som du själv vill bli behandlad

fick jag lära mig på scouterna när jag va 10 år. Jag förstod aldrig vad som menades med begreppet din nästa. Nu förstår jag. Jag försöker efterleva det men det är svårt som fan. Det är det och jag tänker inte vara klyschig och säga att alla människor är lika mycket värda och blablabla för det är vidrigt att ljuga. Jag tänker inte vara klyschig alls.

Eller jo jag måste ju vara det(vitsen med detta inlägg), för idag nådde en av alla dessa klyshor fram till mig. Jag behandlade inte min nästa som jag själv ville bli behandlad, det går nog inte. Jag sket istället i allt som hade med andra och göra och var ego. Tänkte bara på mig själv och jag framhävde mig själv ja, på ett sätt som jag vill bli framhävd. Jag kände mig självständig, nöjd och säker. Det fungerade jävligt bra för

Jag såg mig själv så som jag ville att min nästa skulle se mig.

När man gått omkring som en zombie hela dagen ända sedan man vaknat och det enda man egentligen orkat tänka på konstant (bortsett sex och problem) är när får lägga sig och sova igen är det en bra dag. Iallafall när natten infinner sig och man inser att det är omöjligt. Man kommer inte kunna somna. Man är pigg som en lärkvinge. Då är det en jävligt bra dag! Fler sådana tack! :)

Småkusinerna var här.

Vilgot 8 år: ”Vart är Johan?”

Jag, vilsen 16åring: ”Vi är inte tillsammans längre”

Vilgots ögon spärras upp: ”Men ni pussades ju!!!! Kan man göra det då?”

Jag: ”Jaa, då kunde vi det, men inte nu längre”

Vilgot: ”Vem ska du pussa nu då?”

Jag: ”Nu får jag pussa vem fan jag vill!!!!”

Avskyr hur ångestladdad bloggen börjar bli. Antar att det beror på... mej (logiskt??).

1 vecka brukar det gå innan jag börjar tänka igen. Börjar analysera, börjar minnas, börjar vilja saker, börjar våga och för att sedan, börja misslyckas. Eller tro att jag har misslyckats i alla fall.

Man hamnar i en horsituation (ofta de ordet fanns i ordlistan men inte ångestladdad och bloggen!?) som man är fullständigt fast i. Man tar sig nästan upp ur det men då tar pengarna slut och man hamnar i horandet igen.

men en dag då kommer det bli bra och i min nya fress är ja helt jävla fucking unstopable.

Vill också tona ner det hela med att påpeka att jag är ungdom och aah, de kanske räcker så så förstår ni. De e inte lätt å va 16, snart 17.

33 dagar + 33 dagar = 66 dagar of despair skulle jag vilja säga.

dag 1 försvann mycket mörkt, mycket damm, men i vägen fanns det silar som ändå gjorde att mycket stannade kvar, men ja brydde mig inte om det. Då.

dag 33 var allt slut.

dag 66 försökte ja börja om

men dagarna finns kvar, trycker och det är svårt.

och Nej, jag är inte deprimerad, bara lite cynisk och bitter.

Jag känner hur det är på väg

Snart kommer jag inte klara det längre

Desperationen närmar sig

Nu är den här

Måste hinna

innan det hinner ifatt mig

Jag börjar söka

men vet inte vart jag ska leta

Desperationen gör sig påmind

Måste hinna

innan det hinner ifatt mig

Tillslut

finner jag min räddning

känslan är obeskrivlig

jag hann

jag klarade det

Jag fann mitt älskade lypsyl

har jag tänkt på idag. Kontraster mellan hur man känner och mår. Skillnader mellan hur man beter sig, beroende på vilken situation man hamnar i. Beroende på vilka förutsättningar man har. Ta kroppen tillexempel; den förbereder sig genom att äta(goda förutsättningar), kroppen använder maten på bästa sätt(förvaltning) och sedan skiter man ut det(slutprodukt). Bra metafor där Linnea. Det här kan bli något!

Idag har jag således varit på ja, bra humör. Så länge jag har haft folk ikring mig. Blir jag ensam kommer Tyst nu och andra tankar till mig. När jag vakna nynna jag helt oprovocerat på min egenpåhittade låt ”mitt liv suger”. När jag sedan ”städade” sa jag mitt eget motto - ”En dag - då kommer det bli bra”.

Men sedan åkte jag och jobba och tankarna försvann, jag kände mig upprymd och glad. Kanske var det för att jag hade tänkt lite negativt innan. Alltså jag hade ätit något i alla fall men inte så bra mat, men min mage förvalta det på ett bra sätt så att slutprodukten blev varken hård eller lös, utan helt perfekt. Enkel att få ut, så att säga.

Tips: ta aldrig ut linserna när du är kissnödig, eller ännu bättre, bli inte kissnödig. Kissa innan du blir kissnödig OCH allergiska besvär kan faktiskt vara sexigt!!!!!!!!