totfd

jag tänker bajsa nu på tolvslaget, om 8 minuter? som för att visa att jag kommit över 2012? fast nä, varför säger man jämt att det gångna året har varit så himla dåligt och att det nya året ska bli så himla bra. Fuck år! Jag lever för dagen.

hej du depp-blogg. jag måste härifrån. det är ett som är säkert.

Jag har inte skrivit någonting på nästan ett år. Jag bestämde mig för att leva istället. Skrivandet är så mycket mer än ord för mig. Skrivandet och orden är i många avseenden mig. Och det skrämde mig, så jag tog avstånd från det.   Och jag känner ibland att den här bloggen är ett hyckleri. Att mina ord inte är ärliga. Att jag är rädd för vad ni som läser ska tycka och därför vill jag inte låta er komma för nära.  Samtidigt är det min allra högsta dröm: Att bli publicerad. Att bli kritikerkrossad och att bli kritikerrosad. För ett år sedan skrev jag en lista på vad jag ville skriva i mitt liv. På ett år har jag inte skrivit någonting av det. Och idag la jag till en deckare på det. En idé börjar ta form i huvudet. Jag hoppas och tror att jag har hittat tillbaka till mitt tangentbord, till skrivandet i natten och till den där känslan av att försvinna i orden. Som bildar mening. Och jag skriver ner det här nu. Och jag kan inte sluta leva för att skriva. Jag måste leva med skrivandet.  

Han har ingen halsduk på sig. Jackan är neddragen och han blottar hela sin hals. Visar upp hela sig själv. Jag ser han komma gående. Ensam. På väg att träffa någon. Jag är som osynlig. I en småstadsidyll. Nej, småstadsidyll är fel ord, för det är inget idylliskt med en kropp utan syre. Som en hjärtattack. Sådan är min stad. Och jag tänker att lamporna ger samma sken här som i en annan stad, men bildar ändå inte samma mönstret. Jag hatar mönstret. Han har inte mössa eller vantar heller. Går iväg. Lämnar mig i det som håller på att hända. Kommer tillbaka. Går exakt mot mig. I det fula mönstret blir han vacker och han blottar sin hals för mig. Blottar hela sig. En vindpust utan syre tar tag i min halsduk och mitt hjärta börjar slå hårt, som om en hjärtattack skulle ge mig liv. Hans hals är öppen och jag vet allt om honom. Och han ställer mot den döda väggen och mixar med ljuset, mönstret. Fast jag vet vad han gör egentligen. För han är precis som mig. Vi vet det och mitt i den döda hjärtattacken förtrollar vi oss i varandra. I något slags magiskt. Hans hals är blottad och min är skymd och vi kommer aldrig lösa pusslet med mönstret, men vi har ändå tagit på oss uppgiften. Min skjuts kommer och jag säger hallå, han hör min röst och förtrollningen försvann med syret, som om den inte ens fanns. Jag tittar tillbaka på honom och inbillar mig att hans blick är vädjande.

det bästa med mig själv är att jag omöjligt kan älska någon som inte älskar mig tillbaka. det sämsta med mig är.......... haha, nää det finns inget sämsta med mig!

handlar alla maskinens låtar om mig utan att jag fattat det?

Idag sa vi hejdå till varandra. Kanske för evigt, kanske inte, kanske möts våra vägar igen. Det värsta är ändock inte att jag inte kommer kunna luta mig emot hans axel längre för den har ändå varit frånvarande så länge. Det värsta är att vi inte kommer gå på bio som vi hade planerat att göra, att jag inte hann ge min fantastiska julklapp till honom (och att jag har ingen aning om vart jag ska göra av den?), att han inte kommer ta kort på mig på studenten och att det inte står att jag är i ett förhållande på Facebook längre. Det är det värsta: Att det inte blev som jag tänkt mig. Att jag, den andra maj 2013 (då vi skulle firat ett år) kommer läsa i min varje dag-dagbok där jag skrev att jag ville ha honom hos mig denna dagen också, inte kommer ha det. Att det som har varit min plan för mitt liv det senaste halvåret inte finns längre, att den liksom rasade, även om jag visste om det, även om jag var beredd på det. Att det inte blev som jag hade tänkt mig, det gör ont. Men det allra, allra värsta var att krama om honom och känna hans lukt för sista gången. Vetskapen att det troligen var sista gången någonsin denna doften möter mitt luktsinne. Hans hjärta var det största och vackraste jag någonsin sett, men att det tillhörde inte mig. Som han sa: "Du kommer hitta någon vars hjärta tillhör dig". Och jag sa att det känns inte så just nu. Men jag vet ändå att det är så. Man ska inte planera för mycket. Man kan aldrig veta vad som kommer hända, för då kommer man tillslut tappa bort sig själv och varandra. Anton fick mig ändå att skratta så många gånger, han fick mig att känna mig vacker, men han är inte den enda som någonsin kommer kunna göra det. Han var en hållplats på livets väg framåt.

kan icke sluta tänka på den där vätskan i julkalendern. JAG VILL HA DEN... Har ätit konstant sedan 2007 även....................................

hitten en finlåt och hahahha det är fritiof & pikanen som ravar den. jag ravar den inte även om jag nog egentligen är gjord för det. eller ah, jag är gjord för del saker och jag befinner mig på fel ställen .foEPKL,M "NÅN GÅNG MÅSTE DET TA SLUT SÅ HÅLL UT"