totfd

Det är på natten jag skapar odåd. Skapat storslagna idéer utan djup men med konsekvenser. Som kanske förövrigt färgar mig.
Natten börjar ofta med ett annat mörker, en annan tid, men samma doft.
Det var spårvagnar och rök och gatuljus och pommes frites. Det var vad livet är och det är sånt som händer.
En natt i en famn

Jag går ut i kvällen och tittar på månen. Fryser. Minns hur jag som barn satt i ett baksäte och iakttog månen och konstaterade att den följer med mig, vart jag än åker. Minns hur jag som barn frågade min far hur det kunde vara så. Minns hur han svarade att det beror på att månen är så stor och så långt bort. Minns hur jag fascinerades av hur något så stort så långt bort kunde se mig, och följa mig där jag satt i bilen.

Frågar min vän hur det känns att komma tillbaka till Småstaden efter att ha bott i en annan, större stad under en månad. Hon säger att det är luften. Hon säger att hon så fort hon satte foten på Småstadens mark så kunde hon andas den friska skogsluften igen.

Lite osäker vandrande, vacklande konstaterande. Sedan:
Kastas osäkert in i en varm bar, ben som knappt bär mig, en öl som kyler ner mig, en röst som lugnar mig. Ett glas som blir tömt. Trevande blickar i sorlet.

En cigarett i det kalla mörkret: Tittar upp mot månen, går några steg för att kolla så att den är med mig. Den är med mig.

Sittandes på en barstol med ljusa jeans bredvid mig. Klappande i takt, sjungandes, skrikandes, gungandes.

Och dom sjunger you say it best when you say nothing at all och jag vågar äntligen ta hans hand i min.

Och dom sjunger you raise me up och mitt småstadshjärta har aldrig slagit så hårt. Aldrig slagit hårdare. Tittar på människorna runt mig. Leendes. Leende.

Dom ljusa jeansen får en röd gitarr och en mikrofon och står stilla och sjunger och hans ögon tittar osäkert upp i taket. En röst i mina öron. En röst i mig.

En kväll som plötsligt tar slut, en kväll som vi tröstlöst kämpar emot. En natt som envist kommer bli dag hur gärna vi än vill stanna i den.

Ut i den kalla natten. En borttappad jacka. Ett gatukök utan kö.

Lugna gator med enbart månen som följer varenda steg jag tar på den välbekanta vägen.

Och mitt småstadshjärta har aldrig slagit hårdare än denna kväll och jag tänker så länge månen är med mig ut i världen, med mig till Paris. Så länge månen är med mig.

satt jag på en bänk vid en sjö och drack kall kaffe och rökte cigaretter. jag hade fötterna utan skor på bordet och tittade ut mot vattnet som mötte himlen och pratade om döden. ett par bruna ögon som såg på mig. kroppar som inte nuddade vid varandra men som ändå vibrerade lite i blåsten. en cykeltur vid en älv och ett kram från en mun och en omfamning från två själar. en cykeltur hem och en stark röst och ett fladdrande hår. i vinden. en kväll blir mörkare men som närmar sig med ljuset.

En trygg
Famn
Att luta sig
Mot

Men egentligen. Min egna famn måste bli trygg först, inte skälva, skaka och frysa

jag vaknade upp med en sån intensiv saknad efter en blåsig höst och ett skälvande hjärta. jag gick ut i hösten och satte mig i en frisörstol och tittade ner på mina händer för man är aldrig så ful som hos frisören. jag gick hem i den blåsande hösten och tänkte att mitt hjärta borde skälva med det gör inte det och jag längtar efter den där känslan. av att hjärtat är det enda som kan bestämma, att inte kunna styra över sina känslor, att bara vara en enda stor längtan. istället tar ensamheten över och allt det där som jag borde gjort för att visa att jag är självständig blev inte gjort. och min väska kommer panikpackas dagen innan och jag kommer gråta så många salta tårar. inte av förtvivlan, kanske av längtan. men mest av en sån stark saknad som inte kommer kunna bli samma längtan igen.

Och stan ändrar skepnad med mörkrets intrång. Cigaretter förstör lungor. Vattnet. Vakter i uniform som inte förstår innebörden. Vara 19 år och leva i en lögn. Kanske.
Dagen efter är det likväl torghandel. Som om nätterna aldrig ägt rum. En lögn. Kanske.

grannarna har kräftskiva, dom skrattar högre åt varandras skämt i takt med att mörkret faller. likadant är det med snappsvisorna. I början anstränger dem sig att sjunga fint, för att sedan, vad kvällen lider, skrika ut hyllningen till snapsen. jag själv ser på ett drama på en reklamkanal om någon som är hemlös. Tidigare åt vi middag, jag satt tyst för att spara på min röst och tänkte på min panna. I filmen ska dom välja vem som ska få gå vidare. Någon som suckar. Skratt och liv och sminkade ansiktet och viniga andedräkter i bakgrunden.

ett bråk med mor som egentligen handlade om att jag behöver henne mer än någonsin. ord som aldrig blev sagda. ett nytt jobb med människor i en hiss. som går per automatik. jag som gäst och kanske en kugg i hjulet? i morgon kanske en viktig dag, andra dagar samtal och jag måste hålla det uppe för att inte inse att livet eller jag eller vad som helst är fel just nu. så jävla rädd för just nu.

hejsan hejsan. jag gör inte så mycket.

om viktiga saker jag tänkt på men som inte blir av.
jag var i alla fall på en fest med människor det kunde vara mjukt och trevligt med men som det var elektrisk spänning mellan. jag hoppade i sjön och fick iskalla tår och brann upp och tappade några ögonbryn.
jag pratade med en vän.
jag fick besked som gjorde mig besviken, men det skrev jag väl? Jag fick nytt hopp och jag blev sviken igen. jag har köpt en ny jacka
jag har äntligen svettats igen på en spinningcykel och imorgon ska jag göra det igen, känna mig fullkomligt fri i min kropp. känna ansträngningen i hela mig. känna att jag äger mig själv.