totfd

är själv med mina tankar. ligger på mjukt underlag och lyssnar på tystnaden, ger fritt spelrum åt mitt inre. det spretar iväg åt alla håll. som en teater har jag fått lära mig. en teater där röster hörs olika högt. en teater där kommunikationen inte fungerar. en teater där regissören tittar åt ett annat håll. ändå gör jag det. det där som får mitt hjärta att alltid slå snabbare, att aldrig bli lugnt. det där som föder minnen och utvecklar saker som inte ens fanns finns eller kommer finnas.... blir störd i mina tankar av autentiska steg- som är fel. Läser gamla ord. ord som jag egentligen inte har något med att göra men som jag ändå kan utantill. Eller det är mer formuleringar. Huvudet är tungt. Ögonen är trötta. Magen är gasig. Munnen känns konstig. Jag har inte pratat med någon på flera dagar? Som att maten går för fort genom min kropp. Som att det är en beståndsdel som fattas. Men läkaren sa att jag hade perfekta blodvärden. Det är något annat som inte är rätt. Något med min själsrytm. Fast när jag läser dom där orden är det ju bara saknaden efter färgen som var över mina ögon då. Eller kanske längtan efter en annan ny spännande färg? När jag känner lukten vill jag oftast kräkas. När jag är bredvid en ensam sårbar kropp vill jag krypa in under dens hud och stanna där. När jag skrattar låtsas jag att jag inte tänker. Jag lyssnar på ljud varje natt innan jag ska sova, för att inte höra rösterna. det är fullkomligt normalt säger dom. Vad smart du är säger dom. jag ligger på det mjuka underlaget och madrassen ramlar snart ner, kuddarna ramlar snart ner, filtarna ramlar snart ner. På det skvalpande golvet. Inget är vad det ser ut säger en klyscha men jag skulle säga att allt är vad det ser ut. eftersom det är ju så det ser ut- Sen vaknar jag upp för det behövs hudkräm och mina händer är torra och mina läppar igenklistrade. Inom mig hörs bara en odynamisk teater.

att SKRIVA - jag SKRIVER, du SKRIVER, han/hon/den SKRIVERS, ni SKRIVER, vi SKRIVER, dom SKRIVER. E ES E ONS ES ENT. Svenskan har inga ändelser, verbet ser alltid likadant ut. Men det försvårar bara för när en vill skriva jag skriver så blir det inget skrivet. Allt står skrivet i mitt huvud men där är det utan ord och det gör det enklare för där behöver det inte böjas. Kan läsa konkret och se att förut/då/tidigare/innan tvångsskrev jag. Suddade aldrig ut.

stavningen spelar kanske ingen roll. d a g a r n a blir till middag, till natt till planering till livet. idag planerade jag iallafall det och det pubblade inom mig för jag tänkte på små hus och havet i en papperskartong. en egen icaaffär och ett eget icakort och brist på socialt liv och snea glasögon. River på såret längs min läpp. tar ett papper och duttar. bildar ett mönster. bildat konst.

orden blir till icke text på icke papper. lyssnar på suckar och inbillar mig att punkter bildas i luften. eller kanske bindestreck och utropstecken. läser annars mest gamla böcker jag försöker se en mening med. tänker att min kropp ska svettas igen.