totfd

fick så oerhört mycket positiv respons från den förra liksom!

så skulle jag vara en oslagbar, ung, frisk kvinna med framtiden framför mig. jag skulle vara den där som alla andra vill vara och jag skulle anse att mitt liv var fullständigt. jag skulle lyckas med allt jag vill lyckas med. min omgivning skulle bete sig som jag vill.

Jag skulle vara centrum i universum.

sen skulle jag kräkas.

För den idyllen finns inte.

hehe, ja kan inte låta bli å tänka tillbaka på mig själv för ett år sedan. Vem var jag? vem är jag? vem kommer jag att bli? jag är lite dålig på det däringa med att leva i nuet. men vafan??? nuet rör ju på sig hela tiden och jag får magsår av att stressa! därför är det lättare att leva i en framtid eller det förflutna. NUet ä lite som ett tidsfördriv typ så.

in my life ser det ut såhär va å de vill ja visa för er vaaava

...jag och min själ är på väg hem från en timme som vi aldrig kommer att få tillbaka. Vi går i en grå atmosfär och jag ser inte det stora samhället som tornar upp sig i takt med mina tunga steg.

Men där, vaknar vi ut våra drömmar. Min själ omvandlas omgående till ett slags abstrakt  demon. Vi ser fyra vandrade människor utan själar och avskyr dom genast. Alla går med varsin resväska och ser så abnormt märkvärdiga ut, i den gråa luften. Två, enligt min demon, käringar går först med beigea kappor och tantfrisyrer går först och några meter bakom går en extremt lång kille och en extremt kort tjej. Jag och mitt abstrakta någonting skrattar jävulsk i min hjärna.

Vi bestämmer oss för att följa efter, för att kunna hysa ännu mera agg mot dessa viktiga personer. Vi går på stadens finaste gata och det fula korta tjejen har en snofsig gångstil och behandlar sin rullväska som om det vore en bebis.

Sällskapet går förbi stadens finaste hus där det finns en stort träd. Det där abstrakta inom mig suckar högt.

Det är ju jävla typiskt att det där trädet är det enda trädet i hela Sverige som har slagit ut.

Jag kan faktiskt inte annat än att hålla med.

Resväskesällskapet går sedan vidare på stadens mest trafikerade gata och och går liksom  omedvetet, fast med flit på den släta trottoaren som är till för cyklar. De stannar för rött ljus. Min abstrakta, genomskinliga demon och jag ökar takten för att gå om dom. Jag ser att den långa killen håller i ett utskrivet papper som det står google på. Han har således skrivit ut en karta. En karta? Karta!? Till Lidköping. Han pekar åt hållet som de ska åt och de går över vägen. Vi undrar vart dom ska. Vi hatar dom för att dom ska nånstans, för att dom faktiskt konkret är på väg från punkt A till punkt B. Jag blir ledsen och kräks lite i Lidan, sedan är min, för tillfället, orangea själ tillbaka och tillsammans vandrar vi tillbaka hem, från timmen som vi aldrig får tillbaka, i en cirkel som blir större för varje timme, men som aldrig går ihop.

Det vackra är ändock att det inte finns någon rak väg från punkt A till punkt B i min osynliga cirkel.

im a vlös and a flös and idag äre 5 maj.