totfd

har jag försökt lyssna på ett snabbt radioinslag med min egen röst men det går sådär. Idag slog jag emellertid nytt rekord: klarade tre sekunder. Ljud är något annat än text. Det går inte att omvandla till det man vill se, det går inte att misstolka. Det går inte att förvränga. kollade på harry P och tänkte att min hjärna kanske har tagits över av demoner, eller så är det bara livet, vad vet jag. Jag tänker iallafall på två svettiga kroppar som blir en och jag hatar att jag skriver så för det är egentligen inte så. Det är två svettiga kroppar som är svettiga kroppar. Det är småflugor som dras till ljuset . Det är hud som behöver hud. Det är hjärtan som bråkar, det är ren vätska som droppar och smakar salt. Det är öronsnibbar som kittlas. Han kysser mig på ryggen och ner över min rumpa som han säger är perfekt. Vi tittar oss i spegeln och han säger att jag är söt. Han hud är skrovlig och håret är överallt. Han sov i ett rum med grusigt golv och gula väggar, med madrassen ovanför kroppen. Vi säger hejdå, jag ståendes och han sittandes från en silvrig Volvo och jag kan inte höra någonting. Kan bara lukta på min kropp som luktar honom. Jag såg på Harry P med min mamma och hon förstod inte. jag levde mig in världen och låtsades att jag var i den. jag glömde för en sekund bort de svettiga kropparna. Men inte under en längre tid.

gator som inte ändrats och jag som är en annan inuti men samma utanpå, en krock, en kropp och avstängda lampor. Samma doft och luft och min kropp blir densamma. tappar sedan hjärnan

Och vardagen har kanske plötsligt slagit mig hårt i ansiktet. Den har givit mig rivsår på kinderna. Det är ett töcken av franska grammatikregler och undantag på dagarna. Dimmiga måsten när jag vaknar. Hemma en dammig heltäckningsmatta och smutsiga tallrikar. Tvätt som inte blir ren av sig självt. Mat som inte handlas av sig självt. En garderob som inte hänger upp sina kläder av sig självt. Ständig planering och lappar men ändå saker som glöms bort. Samtidigt: en kropp och själ som behöver ro. Kroppen tung av väskan och dålig luft i lungorna. Storstadens hus som kanske kommer välta ner på mig snart; jag som parerar obemärkt. Jag tänker: Jag är för ung för att släppas lös utan koppel och pillar upp mina rivsår på kinderna. OSV

- Jag vill inte sova ensam, säger du till mig. Min kropp försvinner kanske från mitt medvetande och jag förvandlas till en tung sten. Du tittar kanske på mig oförstående. Plockar upp mig. Lyfter mig. Bär mig till sängen. Som är obäddad och utan kuddar. Du lägger dig kanske på mig. Din mjuka hud mot min sträva. Båda såriga. Tittar djupt in i min själ med dina genomskinliga ögon. Du säger det igen: - Jag vill inte sova ensam. Dina armar kanske runt min hals. Dina naglar mot mitt hår. Din andedräkt mot min hals. Den doftar ensamhet. Jag blundar. Säger: - Låt mig va. Din kropp stelnar kanske för ett ögonblick. För att sedan mjukna, för att sedan bli tung över min. Dina blödande hjärtslag är i otakt med min hårda sten där inne. Du rullar kanske över mig, till andra sidan av sängen. Avståndet mellan oss är en mörk ocean. Din nakna kropp blottar sig för mig. Din smala midja som blir mindre för varje dag, ditt långa mörka hår med trasiga toppar. Din nacke som ständigt är böjd nedåt. - Snälla, håll om mig, säger du knappt hörbart. Jag kanske lägger armarna i kors över min kropp under det kalla täcket. Jag andas högt med näsan. Jag önskar att du förstår, jag önskar att jag slipper prata. Jag blundar, låtsas sova. - Jag vill inte sova ensam. Jag vill inte sova ensam. Jag vill inte sova ensam. Jag hör kanske repliken i min vacklande sömn. Varje dag, varje natt, varje minut. Du säger att du inte vill sova ensam, det är numera det enda jag är säker på. Snälla, nästa gång måste du lämna mig när jag förvandlas till en sten. Låt mig ligga kvar. Ensam. Tills jag skriker ohörbart i tomrummet: - Jag vill inte sova ensam!