totfd

Och vardagen har kanske plötsligt slagit mig hårt i ansiktet. Den har givit mig rivsår på kinderna. Det är ett töcken av franska grammatikregler och undantag på dagarna. Dimmiga måsten när jag vaknar. Hemma en dammig heltäckningsmatta och smutsiga tallrikar. Tvätt som inte blir ren av sig självt. Mat som inte handlas av sig självt. En garderob som inte hänger upp sina kläder av sig självt. Ständig planering och lappar men ändå saker som glöms bort. Samtidigt: en kropp och själ som behöver ro. Kroppen tung av väskan och dålig luft i lungorna. Storstadens hus som kanske kommer välta ner på mig snart; jag som parerar obemärkt. Jag tänker: Jag är för ung för att släppas lös utan koppel och pillar upp mina rivsår på kinderna. OSV