Hypotetiskt sett borstar jag tänderna efter en snabb promenad
dom blir rena och jag skakar inte.
Hypotetiskt sett mindes jag inte att jag hade ont i magen, lungorna, hjärtat, att jag inte gick utan sprang
Såg en TV stå på med ett lyckligt par, en alldeles för färgglad gran, för mycket ljud för att vara natt. Jag sprang inte utan att bli andfådd och svullen och jag gick inte i mina egna fotspår.
Jag gick i mina hypotetiska fotspår på väg till ett annat jag på andra sidan vägen, på andra sidan natten, på det blåa.
Hypotetiskt sett blev jag rädd när jag såg en annat nattpromenerande, svartklädd gestalt bakom mig. Mina händer spände sig krampaktigt och igen och jag kände mig yr och mina knän började kittlas. Då vände jag mig om, hypotetiskt, och gick: nästan kröp tillbaka. Bort från vägen, bort från mig själv och tillbaka till mina oborstade tänder.
JA - JAG SKA SKIRVA EN ÅRSKRÖNIKA NU, men den komme INTE komma ut här eller kanske jag skriver två, en ganksa opersonlig om vad jag har gjort och hur mycket jag har växt under året och en annan där jag är ganska ärlig och skriver hur jag har mått och hur många steg bakåt jag har tatt under det gågna året. ÅH NAJS.
I want to kill everybody in the world, eller nä bara dom som är för mycket gröna i solljuset
hej igen, sitter på golvet och försöker hitta inspirationen, blev satans sugen på kaffe också, lyssnar på Skrillex och läser Albert Camus, Pesten. är även kissenödig och känner ett visst behov av att skälla på någon, eller bara vara skitarg över en skitsak.
JAG sitter här och har ont i magen, funderar på om det beror på laktosintolerans, nä det gör det ju inte för det sa doktorn, jag har bara IBS, men jag har tappat bört dom psykiska tabletterna så det blir ju bara värre å värre. kanske äre att jag har för lite sex istället? Kan man gå till doktorn för det?
hahah näeeeeh, så skriver man ju inte!?!?!?
Hursomhelst (världens bästa övergångsord), julen är nu slut och det är bra - trevlig fortsättning OSV. Imrn är jag skitsugen på å köra bil och förtära alkohol och ha lov och vara bakis. känns gööööt. Melissa HORNY fördriver min kväll också och jag älskar min dator <3, är nog det bästa som finnd, tangentbordet alltså, det bästa jag vet är att bara sitta och skita, höll det på att bli för det gick jävligt fort, skriva menade jag, utan att tänka, utan att känna att det tar. Jag skrev i min dagbok igår, för hand alltså, å fick skrivkramp efter en halv jävla sida - det är illa - det går utför, fan. Hmm, det var något mer, jo. Jag ska SÄTTA PÅ (ja de orden bara råkade bli med CAPS LOCK - de med) Kristofer Tranström och somna till han sedan. OCH jag har börjat läsa Albert Camus - Pesten, mest för att skryta om det, sedan ska jag låna Wuthering heights och vara ännu mera intellektuell och litterär (ngn måste ju vara det också, liksom). Innan jag kände dig och det känns sämre nu, ne du Melissa Horny - sluta bli så deppig OCH min brist på sömn är ett faktum nu typ. NATTEN <3. Så mycket dofter, vindar, ljud som inte finns, färger, mörker, jag älskar natten.
ska ja va helt ärlig så hatar jag julgranar - hur absurt är det inte egentligen ???????!?? en jävla gran med kulor i - det är ju förfan perverst
jag tror jag är född i fel religion, jag borde vara född i ngn av dom lägre kasterna i indien och torka bajs, den känns mer logiskt
Sitter på fb och filosoferar jag ska ta kort på våran palm som morsan har infört som gran i år. och har min blogg börjat handla om mamma helt plötsligt? tragiskt eller moget, I DONT KNOW???
jag å morsan såg en melankolisk film, handlade om döden och så och den var la bra och så, morsan massera mina fötter och jag tänkte inte på hur det skulle vara om hon inte finns, jag tänkte på vart stolthen finns. varför är man så satans stolt över att vara svensk när Zlatan nämns? Fast det bryr jag mig inte om - de facto. eller säger man el facto. Jag har i alla fall blivit melankoliskt och ska dricka te med morsan nu.
hej. Jag har lov och migrän, tro fan det. känns inte särskilt kul, jävlar vad det är upp och ner. annars så trodde jag att jag var ful när jag kollade mig i spegeln, men jag blev överraskad - jag hade nämligen inte tvättat bört mitt smink (som jag brukar göra det första jag gör när jag kommer hem) så jag var riktigt snygg, bittert nog. aja, nu vill jag icke ha headache anymore så jag ska b.a.j.a.s.a.... konstigt.
Every day there is a boy in the mirror asking me what i am doing here
Periferi
Hon ska gå in men inte ut i den kalla vintern som borde vara nu. Förra året var det kallt men nu är det varmt. Moln tränger sig igenom det blåa och det blåa tränger sig igenom molnen. Hon tittar ner, upp, tillbaka, framåt, tredimensionellt trots att hon inte vet hur man gör. Vacklar på samma ställe.
Hon tar sig inte i kragen för hon har ingen. Hon tar sig om halsen istället som i ett försök att. Plötsligt tar hon sig framåt men i fel fart och åt fel hål. Hon är trött på det abstrakta så hon lyssnar på Lykke Li - Time Files och en åskådlig verklighet öppnar sig. Men hon har ingen krage. Hon fryser och blir stel.
Sedan är hon i dåtid och vilse, men allegoriskt på väg tillbaka. En grön luft tar tag i henne och hon vaknar från en dröm. Fortfarande imperfekt. Hon vill drömma och somna igen. Hon vill glömma och drömma igen, men ingeting är möjligt. Hon är i den gröna luften som smakar avgas. Som ger henne avsmak.
Hennes tid där i mellan har inget tempus men hon är för kort för att nå högre än.
En dag som inte fanns andades hon in all den gröna luften. Lät misstagen vara gröna. Hon lät dem inhaleras och hon blev blå och trängde sig igenom molnen: Tillbaka till ett presens.
gick omkring i ditt kvarter tills det blev för kallt tänkte ut en dialog mellan oss och allt, lampan släcktes i din hall och jag gick hem igen oss och allt lampan släcktes i din hall
I fredags kom jag via NLT fram till att jag är rädd för jävligt mycket här i världen. Jag är stressad, rädd för mörker å för att MISSA småsaker. I dag har jag emellertid gjort det som många psykteraputer och kuratorer skulle säga - mött mina rädslor. Det började med att jag fick ett ryck och tog på mej stringtrosor i mörsesm efter 5 minuter hemma inser jag att det inte går, jag dör i dessa trosor och i vanliga fall hade jag icke bytt eftersom att jag då riskerade att komma försent men jag bytte och HÖR OCH HÄPNA - jag kom inte för sent!!!!!!!!!! Sedan, när jag skulle hem satte jag mig på en statsbuss. Bussar över huvud taget gör mig allmänt stressad och statsbussen är extremt seeeeg, stannar varje 50 meter typ och det är enbart kärringar som tar extremt lång tid på sig för att komma på med rolatorn och allt. ja jag är känslokall. bajs. sedan fick jag ut i skogen, i mörkret rätt in i det mörka. Ensam och sårbar. Vem som helst skulle kunnat hoppa upp och våldta mej typ men det HÖR OCH HÄPNA hände inte det heller....
aja jag ska icke va klyshig å bajsig å säga att man ska möta sina rädslor å skit. lev istället och tja, tycker jag nu att något är tråkigt är det ingen annan än jag som kan göra något åt det. THAT'S FUCKING IT!
Med eller utan mig, så lova mig detta: Var alltid er själva till varje pris. Låt gårdagen bli morgondagens inspiration, lev för dig själv och se aldrig tillbaka med ånger. Inte ens för en sekund.
Cimon Lundberg
Jag tillbringar allt mer tid ensam. Försöker finna ett ankarfäste i detta hav av konfys och ovisshet. Försöker att finna frid i att vara jag.Försöker att reda ut mig själv och tvinna ut alla korn av sorg ifrån mina panikfulla nätter. Jag försöker verkligen, jag önskar att ni kunde förstå det. Den största smärta man kan uppleva är att ha insikt i mycket men makt över ingenting.
http://showbyjulia.devote.se/
Det är svårt att acceptera något som döden på en plats där allt ser ut och beter sig som om det är evigt.
Kristoffer Ahlström
JAG SKA GÅ IN FÖR ATT TA TILL MIG DESSA CITAT. synd bara att det första inte syns
tja, sitter i skolan och stänger av med riverside. finns en viss risk att kylan gör en stel och omjuk. barrig och grön. eller st(r)am. man skulle ju dock alltid kunna sälja en gran och sen fundera på straffens funktion sen urinera lite....
söndag och mitt liv är extremt tråkigt. man ska uppskatta småsaker i vardagen och jag borde inte tänka så mycket, men tråkigt det är det just nu och jag vill vara sur så som man kunde vara på mellanstadiet och det krävdes extrema uppoffringar av alla andra för att man inte skulle vara sur längre. eller ah, jag vill inte det jag är det och uppoffringarna jag kräver är inte små. Så det så.
Jag har läst igenom bloggen. insett att den här hösten har varit förjävlig. att jag är 17 år och vill flytta till någon annanstans. att jag aldrig egentligen vill göra det jag måste. att jag inte känner mig fri, men att jag skriver en kick-ass krönika till lokaltidningen bara för att tro på mig själv. Låta någon tro på mig själv. Det har jag lärt mig av bloggen. men nu är det en månad kvar av 2011 och jag påstår att jag ska ladda upp inför 2012 eftersom att nu 2011 har varit så pissigt. ah sureBACON! de går inte ladda upp. det går inte att se ett år som en helhet. ett år kan lika gärna vara ett liv eller en timme. därför är jag torr i munnen nu. men jag skall icke ljuga elle förakta min fader men jag älskar mig precis just nu som jag är men händer det något är det enkelt att förlåta och inte glömma. aldrig glömma och aldrig älska: så ska man inte vara men så är jag: Man skall icke dräpa men jag skall icke älska för det är i många avseenden samma sak.
"Jag har aldrig riktigt begripit mig på människor som flyr ifrån det förflutna. Eller som längtar efter att "släppa taget" från någonting som har skadat dem. Jag upplever det som en slags indirekt förnekelse mot sig själv. Allting du genomlever bidrar till att skapa den person du är idag. Om jag inte håller hårt i mitt förflutna medan jag går mot framtiden så kommer jag att tappa bort mig själv och gå vilse. Den dagen jag släpper taget om smärtans likbleka hand har jag glömt vem jag är."
Jag ligger i ett badkar med alldeles för kallt vatten. Det brusar som havet i mina öron, i hela min kropp, men en stor sten belägen i mitt mellangärde dunkar. Vattnet inhalerar mitt allt syre.
Jag blundar, låter mitt medvetande sakta, sakta drunkna, falla till botten. Jag låter min hjärna säga vad den vill till mig och jag får se bilder, suddiga; diffusa. Men det är jag, jag har varit där. Det är mitt liv.
