fan va själv
Hypotetiskt sett borstar jag tänderna efter en snabb promenad
dom blir rena och jag skakar inte.
Hypotetiskt sett mindes jag inte att jag hade ont i magen, lungorna, hjärtat, att jag inte gick utan sprang
Såg en TV stå på med ett lyckligt par, en alldeles för färgglad gran, för mycket ljud för att vara natt. Jag sprang inte utan att bli andfådd och svullen och jag gick inte i mina egna fotspår.
Jag gick i mina hypotetiska fotspår på väg till ett annat jag på andra sidan vägen, på andra sidan natten, på det blåa.
Hypotetiskt sett blev jag rädd när jag såg en annat nattpromenerande, svartklädd gestalt bakom mig. Mina händer spände sig krampaktigt och igen och jag kände mig yr och mina knän började kittlas. Då vände jag mig om, hypotetiskt, och gick: nästan kröp tillbaka. Bort från vägen, bort från mig själv och tillbaka till mina oborstade tänder.
För hypotetiskt sett förblir dom oborstade.
