totfd

Periferi

Hon ska gå in men inte ut i den kalla vintern som borde vara nu. Förra året var det kallt men nu är det varmt. Moln tränger sig igenom det blåa och det blåa tränger sig igenom molnen. Hon tittar ner, upp, tillbaka, framåt, tredimensionellt trots att hon inte vet hur man gör. Vacklar på samma ställe.

Hon tar sig inte i kragen för hon har ingen. Hon tar sig om halsen istället som i ett försök att. Plötsligt tar hon sig framåt men i fel fart och åt fel hål. Hon är trött på det abstrakta så hon lyssnar på Lykke Li - Time Files och en åskådlig verklighet öppnar sig. Men hon har ingen krage. Hon fryser och blir stel.

Sedan är hon i dåtid och vilse, men allegoriskt på väg tillbaka. En grön luft tar tag i henne och hon vaknar från en dröm. Fortfarande imperfekt. Hon vill drömma och somna igen. Hon vill glömma och drömma igen, men ingeting är möjligt. Hon är i den gröna luften som smakar avgas. Som ger henne avsmak.

Hennes tid där i mellan har inget tempus men hon är för kort för att nå högre än.

En dag som inte fanns andades hon in all den gröna luften. Lät misstagen vara gröna. Hon lät dem inhaleras och hon blev blå och trängde sig igenom molnen: Tillbaka till ett presens.