totfd

- Jag vill inte sova ensam, säger du till mig. Min kropp försvinner kanske från mitt medvetande och jag förvandlas till en tung sten. Du tittar kanske på mig oförstående. Plockar upp mig. Lyfter mig. Bär mig till sängen. Som är obäddad och utan kuddar. Du lägger dig kanske på mig. Din mjuka hud mot min sträva. Båda såriga. Tittar djupt in i min själ med dina genomskinliga ögon. Du säger det igen: - Jag vill inte sova ensam. Dina armar kanske runt min hals. Dina naglar mot mitt hår. Din andedräkt mot min hals. Den doftar ensamhet. Jag blundar. Säger: - Låt mig va. Din kropp stelnar kanske för ett ögonblick. För att sedan mjukna, för att sedan bli tung över min. Dina blödande hjärtslag är i otakt med min hårda sten där inne. Du rullar kanske över mig, till andra sidan av sängen. Avståndet mellan oss är en mörk ocean. Din nakna kropp blottar sig för mig. Din smala midja som blir mindre för varje dag, ditt långa mörka hår med trasiga toppar. Din nacke som ständigt är böjd nedåt. - Snälla, håll om mig, säger du knappt hörbart. Jag kanske lägger armarna i kors över min kropp under det kalla täcket. Jag andas högt med näsan. Jag önskar att du förstår, jag önskar att jag slipper prata. Jag blundar, låtsas sova. - Jag vill inte sova ensam. Jag vill inte sova ensam. Jag vill inte sova ensam. Jag hör kanske repliken i min vacklande sömn. Varje dag, varje natt, varje minut. Du säger att du inte vill sova ensam, det är numera det enda jag är säker på. Snälla, nästa gång måste du lämna mig när jag förvandlas till en sten. Låt mig ligga kvar. Ensam. Tills jag skriker ohörbart i tomrummet: - Jag vill inte sova ensam!