totfd

Would you fuck me? I’ll fuck me.

En monolog inte sällan uttalad naken, framför min spegel. Lika mycket en slags pepp som en slags tragikomisk suck. Help me doctor I’ve got the ungkarlsblues.

I hela mitt liv har jag varit det som samhället valt att kalla singel. Jag ser tillbaka på mina kärlekshistorier och jag ser ett mönster av destruktivitet och flykt och en jävla massa krossade hjärtebitar, som tillhörde både mig och dem andra. Efter år av flyktiga romanser och tillfälliga knull har känslan av frihet och självständighet förvandlats till nåt annat.

Ett mellanting.

Jag lutar mig tillbaka i min relationsvårdslöshet samtidigt som jag känner en tomhet. Jag har aldrig känt mig ensam, egentligen, är det det jag känner? Jag blir rädd. Det har uppstått en ny slags nyfikenhet i mig. Skulle inte den där slags frihetskänslan i mig kunna infinna sig även om jag hade någon? En person, som var min.

Jo, det tror jag. Jag tror jag är redo nu.

Jag ser in i mina trötta ögon och tänker; ”tack, det är bra, jag har fått nog av drastiska avslut och dramatiska frågetecken”. Och då händer, ingenting. Mina 28 kvadrat i lägenheten känns tommare än någonsin. Det finns en känsla, ett fenomen som är svårt att sätta ord på utan att låta som om man har total hybris. Det är en från början ytlig känsla som mynnar ut i en massa andra känslor. Jag ska cutta the bullshit och försöka förklara;

Det handlar om och vakna en söndagsmorgon och att på vägen till duschen svepa förbi sin spegelbild och tänka att; ”fan jag är inte så ful på morgonen ändå”. Det handlar om att komma hem en sen lördagsnatt och trots svineri och sup gilla det man ser framför sig i spegelglaset. Att tycka att det känns förjävla synd och tvätta bort sminket nu. Man vet ju aldrig när den där känslan inträffar nästa gång. Det kan dröja. Och ingen annan än jag ser mig nu. What a waste of beauty, så kallar jag känslan. Waste of beauty. Slöseri med självkänsla. För, det finns ingen där att spendera den på. Ingen som kommer in i badrummet och säger; ”Du är det finaste jag vet”. Så, jag säger det till mig själv, bara för att få höra det komma ur någons mun.

”Här ligger jag och duger”. Skrev Bob Hanson en gång och nöjde sig så. Jag tänker mer; ”aah, här ligger jag med skitsnygga pattar”, men till vilken nytta? Och jag hör hur klockan tickar. 24 tick, 25 tack, 26 tick, 27 tack, 28 tick, 29 tack tack tack det räcker.

Också detta behov, av att fota. Föreviga dessa tillfällen då man känner sig tip top fresch! Så himla löjligt, onödigt. För lik förbannat speglar aldrig kameralinsen verkligheten på ett rättvist sätt och dessutom kan ett ”like” på facebook snarare kännas förödmjukande än bekräftande och så jävla ovärt i jämförelse med att möta blicken med någon man älskar. Jag är fin idag. Varför stannar aldrig känslan där? Varför måste det finnas någon mer som bekräftar att det jag tänker är sant. Lite som att laga en fin, svingod middag, till sig själv och ingen annan. Jag fotar tallriken och lägger upp på min blogg. Oundviklig jämförelse. Vännerna, med flera förhållanden bakom sig, långa, starka, självklara, hur fan gör dem?

Det är ingen desperation, det är ingen jakt. Det är inte ensamhet. Det är ingen väntan på någon. det är en längtan. Efter henne eller honom som alltid ser mig. Full, naken, finklädd eller i mjukis. Men många posebilder ska nog hinna knäppas och raderas innan dess.

// Matilda Berggren

Nu kanske jag ska sova.