totfd

Blundar på en äng
Streckgubbar
skakande ögonlock


tiden
varför så besatt av tiden??????????????????

Dagbok

natten mellan 15-16 april 2016.

Har en bild på min dator från när jag vi gjorde ett reportage med Spana in om Höstmode. Jag är typ 17. Vet inte varför jag låter den vara kvar där men det är något som känns så himla tryggt med att titta på det som har varit. Som om att just den bilden förklarar vem jag är idag. Typ.

Känner redan nu att dagbok i ett rtf-format (?) inte känns lika autentiskt som i en bok. Avslutar nog här.

Går in på fb istället och läser ovärda artiklar om tårar som inte kunde sluta rinna.

Är mest obekväm i min kropp (förutom när jag tränar), gråter på toaletter på vårdcentraler (förutom när jag la mig ner), väntar på telefonsamtal (förutom när det ringer), längtar efter framtiden (förutom när nästa sekund kommer).

- ja här har det inte hänt så mycket. Grannen har blivit pensionär och skaffat båt. Rikard fick åka akut till Falköping.
- ja du får väl ta det lugnt helt enkelt. Ät nu smörgåstårta
- ja, jag förstår dig det är ju ett helt annat tempo i Stockholm. Där börjar dom ju jobbet klockan nio. Dom tycker vi är konstiga som är där klockan sex ibland, men vi tycker det är väldigt konstigt att börja klockan nio.
- hur är det med hon där borta då - i det gula huset?
- jaha Josefin, ja henne har jag inte pratat med sen högstadiet.
- nä jag såg att hon var hemma bara och byggde på altanen.
- jaha.
- och Susanne och dom ska åka till Thailand, men först ska dom till Kanarieöarna. Hur ska du göra sen då? När utbildningen är klar? Har du lägenhet i sommar? Har du jobb? Har du ett sparkapital?
- nä jag försöker att inte tänka på det. Jag har börjat med mindfullness. Det ska få mig att bli bättre på att vara i nuet och få mer distans till mina tankar och inte känna att jag är i dom hela tiden (för det är det som stressar mig och får pulsen att gå upp, också meningslösa samtal hör dit.)
- jag har skaffat en blodmätare ska vi testa på dig.
- jaha okej.
- oj du har nästan nittio i puls, det ska man ju inte ha när man bara sitter och vilar.
- nä det är ju för att jag är stressad (blev stressad så fort jag satte mig i bilen med er. Pulsen sköt i höjden. Extremt stresspåslag, precis som när mamma tjatar på att jag ska åka till dig)
- vad hade du för balklänning?
(det hade du vetat om du var där) - ja, jag hade väl en cerise typ, men nä jag hade ingen ångest över det. Nu vill jag åka hem, jag känner mig trött.
- ja du ser trött ut nu får du vila upp dig. Det är ju synd att du ska bli dålig när andra ser dig. Det är ju väldigt jobbigt för dom.

I natt jag drömde

I natt jag drömde något som jag drömt förut

Jag drömde jag hade fött en bebis

Som hette Lilian och jag hatade det namnet och fattade inte hur hon hade fått det

Hon hade rött lockigt hår, efter min pojkvän. Och becksvarta ögon.

Hon hade rosa klänning med fransar.

Kröp omkring i badrummet där jag själv kröp omkring som barn.

När jag födde henne tänkte jag att nu förstår jag äntligen - den villkorslösa kärleken mödrar känner till sina barn. Jag kände den till henne. Jag skulle göra allt för henne. Offra mitt liv för henne.

Men Lilian skulle ammas och jag hade ingen mjölk att ge henne

När jag bar henne gled hon ur min famn som om hon förvandlades till en tinad torsk

Jag famlade, lämnade och sprang ut ut ut

framåt till nästa hem jag bott

sökte mellan de rena lakanen och åkte vidare vidare vidare

med flygplan till kontinenten i en stad med vägar som kan ta mig överallt

Lilian i mitt huvud. glömt bort vart hon är.

Vände tillbaka till ett sorgligt miljonprogram i norra (mellersta) Sverige

Golvet var fyllt med långa svarta hårstrån

Minns igen

rött lockigt hår snabbt

Tillbaka till trädgården till huset i badrummet där jag mindes att hon krupigt omkring.

Tidig sensommarmorgon. En buss med fulla ungdomar väller ut med filtar och champagne. Frågar mig ”åh, var har du Lilian, var har du Lilian”.

En man som glömts bort men som en gång var nära kramar mig bakifrån och flinar.

”nu har du allt gjort bort dig igen, va?”