totfd

När har man rätten till att må bra, egentligen? Alltså må sådär riktigt bra. Känna att livet flyter förbi utav bara farten, utan att man själv känner att man gör något. När man alltid har den där glada melodin ljudandes i bakhuvudet, melodin som gör en lycklig. När tandställningen är borta och allt går som på räls ändå (haha). När även de fula, gråa hidösa nätterna är upplyftande och viktiga.

När man känner att inget kan stoppa en, just nu. When you are on fire!

När har man rätt att känna så?

Jag skulle kunna avsluta här, men jag känner att jag kanske vill komma fram till något slags svar. Jag har melodin klingande i bakhuvudet (Fade Into Darkness, Avicii), men det gäller bara att på ett vettigt och i synnerhet ödmjukt sätt få ner det i en vettigt formulerat text.

Jag tror nämligen att hela det här fenomenet ”må riktigt bra” handlar om en hel del självförtroende, men framförallt självkänsla. Enligt mig är det en väsentlig men ack så hårfin skillnad mellan dessa två begrepp. Självförtroende får man av att få beröm, gillningar på facebook, bra betyg, snygga kläder, ball frisyr, dyraste huset och ja, rätt så ytliga saker om man kollar på det rent principiellt. Självkänsla däremot, kan du inte få av någon annan än dig själv. Självkänsla får man genom att själv känna att man själv gjort något bra, utan att några andra behöver vara inblandade. Det kan vara att lämna in en bra uppsats som man är 100% nöjd med, säga ett roligt skämt (spelar ingen roll vad alla andra tycker), skriva en vacker dikt, sammanfatta sin dag med ett fint ord eller varför inte dansa en ”snygg” rövdans på fyllan.

Skillnaden mellan begreppen ligger således i hur man uppnår det. Det är avsevärt mycket enklare att uppnå självförtroende då det i vissa fall kanske räcker med att lägga upp en snygg bild på facebook och få 87 gillningar. Det kan vem som helst. Självkänsla däremot är så betydligt mycket svårare. Du måste blotta dig själv, för din största kritiker - just dig själv - och ge dig 87 gillningar. Utifrån det nakna du ser. Och du måste göra det gediget. Du kan inte trycka på gillaknappen ”bara för att”. Du måste kunna göra det ”just för att”.

Just för att du har insett att du är vacker som du är. Att du duger. Att folk gillar dig. Att du är älskad. För den du är.

För att avsluta det här på ett så klyschigt (gillar det ordet) sätt som möjligt ska jag nu knyta ihop säcken. Sånt som svenskalärare älskar och ger en MVG för ”bara för att”. Det råkar emellertid vara på att jag tycker att jag är jävligt bra på att knyta ihop säcken, ”just för att”.

Och det är då, precis just då, man erhåller rätten till att må riktigt bra.