totfd

Jag har aldrig tyckt om hundar. Dem är liksom fula, äckliga, onödiga och ja, skrämmande. Om detta är något jag verkligen tycker eller något som morsan präntade in i mig när jag var barn vet jag dock inte. Men det vidrigaste med hundar är i de flesta fallen hundägarna. Hur dem spatserar stolt med sin jävla hund som ser ut precis som dem själva. Alltså, det är ett fenomen som fascinerar mig något ofantligt; Varför ser hunden och hundägaren alltid lika dana ut? Beror det på att hundägarna tycker att dem själva är så jävla snygga? Eller kan det vara så att hundägarna gör om sin hund så att de liknar sig själva? Snacka om att vara egocentrisk.

Fuck asså jag sitter naken i soffan (ja, jag har photoboth bevis..) och känner mig mig hur trygg som helst här mitt i min dissning av hundar. Men så kollar ja upp i hallspegeln och tycker mej se hur någon kollar in på mig genom nåt fönster. Jag tar på mig tröjan och killen försvinner. Men det var nog bara inbillning. happ.

Tillbaka till hundarna. Anledningen till att jag sitter naken är för att jag var ute och gick nyss (tantvarning?) och blev varm. På min promenad mötte jag nämligen 3-4 hundar. Den första var en stor en som var ute med en blonderad kvinna. Hunden liknade troligtvis den blonderade kvinnans man. Hunden bajsa på en lyktstolpe och den blonderade kvinnan sket i att ta upp det (haha). Sedan mötte jag en mamma som var ute och gick med sina två döttrar. Alla hade varsin hund. Dem var fula. Hundarna med.

Med endast 100 meter kvar hem ser jag en gammal haltande gubbe med en haltande hund. Jag har sett han förut, han brukar va ute med sin byracka i området. Han har på sig träskor, beige byxor och en svart jacka. Hunden är en såndär lurvig beige hund. Det finns ett gammalt barnprogram där en sådan hund var med, men jag kan inte riktigt förklara, öh, den var liten också.

Jag kommer närmare och inser att jag måste gå förbi gubben med hunden. Gubben går nära gräskanten på cykelbanan så hunden går endast på gräset. Dem är inte i vägen för någon. Men jag kan inte låta bli att avsky dem, endast av anledning av hundjäveln.

Men när jag går förbi gubben och hunden är det som att något ändras i mig. Någon extrem värdering är inte lika viktig längre.

”Fan vad fint för gubben att ha en hund att gå ut och gå med. Hans fru är säkert död och hunden är det enda sällskap han har kvar. Fan va sorgligt när hunden dör”, tänker jag. Jag får lust att krama om gubben och säga med barnslig röst till hunden; ”hej hund”.

Men det gör jag inte, istället vandrar jag hemåt, går in, stänger dörren, tar av mig kläderna, och skriver denna betydelselösa text.