totfd

”Tycker ni det ska bli skönt att börja skolan igen då?” frågade en kille mig och en kompis.

”Ja, för fan”, svarade jag högt och bestämt, men utan vilja att förtydliga mitt resoluta svar.

Efter några sekunders tystnad svarar min kompis trevande att det ju faktiskt är rätt att skönt att vara ledig också. ”Men det klart, det ska bli skönt med lite rutiner på vardagen, man kan ju inte lata sig hela tiden”, fortsätter kompisen, i ett försök att lätta upp den sällsamma stämningen som plötsligt uppkom. Troligtvis på grund av mig.

I skrivande stund börjar skolan om exakt sex dagar. Jag lyssnar på fade into darkness (universums bästa låt att skriva till!!) med avicii och har haft sommarlov i 42 dagar - helger borträknade. Jag har jobbat kanske hälften av dessa dagar, (skulle ha jobbat mer, men sjukdom satte stopp) och resten har jag varit ledig. Det är just den här lediga tiden som får mig att känna vemod, ovisshet och en stor del rastlöshet, som till stor del säkerligen beror på lathet.

Just  nu är mitt rum i stort behov av en omgång med dammsugaren, kläderna bör kanske hängas in i garderoben, sängen bäddas, min mobil och mina nycklar är spålöst försvunna (hade dem för 15 minuter sen) och när man snart ska fylla 17 bör man kanske inte ligga och titta på Nickelodeon och Svamp-bob en hel morgon.

Jag vet inte. Men varför kan inte kläderna ligga i en hög på golvet? Varför måste man bädda sängen och vad är det för fel på Svamp-bob? Jag kan ju faktiskt städa i morgon.

Jag är till och med lat när jag skriver den här krönikan. I vanliga fall (när skolan är igång) skulle jag först skriva en lång och genomtänkt kladd för hand som jag sedan, med stor noggrannhet skulle skriva ned på datorn. Nu skrev jag en kladd med tre ord och sedan började jag bara skriva.

Sommarlov i all ära. Jag förnekar inte att jag tycker det är fruktansvärt härligt att vakna upp en vacker dag, utsövd, med en hel oplanerad dag framför sig. En dag då man skulle kunna göra vad som helst. Endast spontaniteten sätter gränser. Det är riktigt fina dagar. Men inte i en hel månad. Jag tycker det blir för mycket. (Usch va anskrämligt ambitiös jag verkar nu.)

Och jag må va ambitiös, i viss mån men det handlar nog mest om att jag vill ha struktur.

När skolan är igång är det så otroligt många trådar i luften. Saker går in i varandra och man måste ha struktur. Jag är bra på att strukturera upp saker och ting. Ju fler saker det är, desto roligare.

Därför ser jag fram emot en grå höst i skolan. En grå höst men en jäkla massa projekt och utmaningar, som kräver struktur. Och det är nu det står i min bristfälliga kladd att jag ska skriva en ”fnitchig (eget påhittat ord, betyder typ bra, originell, häftig, tänkvärd och ja allt sånt) avslutning”. Men som sagt jag hade ingen struktur. Jag bara skrev. Och därför blev det såhär nu. Jag skulle faktiskt kunna säga att var sak har sin tid, att man måste va lat för att sedan skärpa sig och kunna få struktur på livet. Säga att var sak har sin tid. Men jag är inte riktigt säker på om jag tycker så, därför avslutar jag inte med det.

Men jag lovar förbättring, och framför allt struktur.

”Ja, för fan!!”