u
Ni vet när man går över en bro över ett vatten. När man känner mobiltelefonen eller nycklarna i fickan. När man inte vill något hellre än att kasta i dem värdefulla grejorna i vattnet. Bara för att. Bara för att det vore så jävla gött och höra det ynka lilla plasket när grejorna hamnar i vattnet. När dem inte finns längre. När dem inte är något värt längre.
Men man kastar inte sina värdefullaste grejer i älven. Man vågar inte. För man vet att det där ynka lilla plasket skulle starta något så... omfattande. Då man inser att sina mest värdefulla grejor är borta måste man vara stark och medveten om sin förmögenhet. Men det är man inte. Den enda sättet att bli det är kanske helt enkelt att testa. Att släppa allt. Att höra det ynka lilla plasket när grejorna hamnar i vattnet. Då finns dem inte längre. Då är dem inte värda något längre.
Då måste man stå på egna ben.
