w
mörkret faller
men mitt triviala fall syns ändå
mörkret är det enda som tar emot mig
som ger mig tröst
jag fryser
när cykelns pedaler inte längre rör sig
när mina knogar är det enda som ställs inför friktion
men kylan finns egentligen inte
Jag existerar bara i halv form
likt en rektangel man vikt diagonalt
som vill öppna sig
men någon har häftat ihop mig
det är jag i
en ensamhet så bräcklig
en bräcklighet så ensam
Kommentarer
Trackback
