ja kan inte ja kan inte jag kan inte jag kan
Det börjar bli höst. Kväll. Vinden är helt stilla men kylan känns ändå ovan efter en lång sommar. Det känns ovant att känna luften som en slags motstånd mot mina kinder. Himlen är likväl ljust blå med små rosa moln som sävligt kantar sig kring horisonten. Det är vackert. Och mitt i det är jag.
Efter några steg tar atmosfären tag i min molande huvudvärk. Sveper i väg den likt ett flygplan som lyfter. Men jag lyfter inte. Flygplanet kommer iväg, men passagerarna är kvar på marken. Jag är kvar på marken. Sittande. Stilla. Kvar i något jag borde ha lämnat.
Framför mig ser jag ett träd. Med övermogna äpplen i. Trädet ser varligt ut där det står, mitt på gräsmattan. Jag går närmare ytterst aktsamt, som om trädet var farligt. Jag ser äpplen. Men plötsligt, titta, ett spindelnät. Ett sjavigt men ack så vackert spindelnät som infekterar det fridfulla trädet.
Jag stannar, backar för att sedan närma mig sakta. Undersöker. Nätet är perfekt gjort. Jag lutar huvudet lite åt vänster. Spindelnätet försvinner. Nätet av trådar är så fullkomligt men ändå så bräckligt. Så lätt att skada. Så lätt att fördärva. Mitt i spindelnätet befinner sig en spindel, så oklanderligt placerat, så felfri, men ändå så hatad.
Jag böjer mig ner för att ta upp en pinne. Petar mitt på spindeln. Iakttar. Spindeln agerar snabbt. Använder sin backup-plan. Den går mot kanterna på det perfekta nätet. Stannar. Jag petar igen och spindeln fortsätter längre bort från nätets mitt. Det ser ut som om spindeln svävar. Som om den är tidlös, ljudlös, obefintlig. Spindeln stannar på ett mörkt grönt löv. Ett löv som tillhör ett träd Ett tryggt träd. Spindeln gömmer sig för de yttre farorna jag orsakat. Är helt stilla. Tillsammans andas vi knappt.
Jag tar pinnen och petar bort alla trådar som leder till spindelns gamla nät. Trådarna som var den enda förbindelsen till spindeln liv. Trådarna som var spindeln liv.
Trädet är nu spindelns liv, spindelns enda stöd.
Jag plockar snabbt ett stort, moget äpple från trädets topp och rusar in. Skärrad och förundrad över hur en spindels så lilla liv, kan vara så likt mitt så - för mig - stora liv, en torsdagskväll första dagen på höstmånaden. Förundrad över hur det i själva verket kan vara så vackert, livet.
