jag bara letar.
Jag går på en landsväg som man får köra i 70 kilometer i timmen på. Jag går i mitten av landsvägen och lyssnar på hög musik. Det är tomt. Vårsolen lyser starkt men landskapet är ändå ödsligt. Runt ikring mig tornar sig stora gråsvarta åkrar upp sig. Små röda hus sticker upp och vid några finns det lador med traktorer som tappert väntar på att användas.
Jag lyfter blicken mot den blåvita himlen. Jag ser en ensam, liten, svart fågel flaxa frenetiskt med sina vingar. Jag hajar till och gnuggar mig filmiskt i ögonen, tittar upp igen. Fågeln är nu mycket högre upp, men ändå inte längre bort. Den sprattlar envist med sina små vingar. Min blick vandrar vidare över himlen till trädtopparna borta i fjärran och sedan till flera, likadana, svarta fåglar. Dom flyger som en enhet. Uppåt, neråt, norr, söder, öster, väster. Inte en enda fågel avviker. Så tittar jag upp igen. På den ensamma fågeln. Den är ännu högre upp nu. Men, den sprattlar inte längre. Den har vingarna utbredda och svävar, helt utan ansträngning. Precis som att den är klar där. Jag tänker att det där, det måste vara fågeln som avvek från gruppen, med ett mål, långt uppe i himlen och nu svävar hon, högt, högt över molnen
För när jag tittar upp igen, så är den borta.
Jag vänder mig om samtidigt och ser en bil komma närmare. Jag går mot väggrenen. Bilen passerar mig som en vind och i mina hörlurar säger Kent:
Jag bara letar, letar, letar, letar, letar, letar, letar, letar, letar
efter de ögonblick när inget annat kan tränga igenom
De ögonblick när man förlorar sitt grepp på och om tiden
