totfd

Han har ingen halsduk på sig. Jackan är neddragen och han blottar hela sin hals. Visar upp hela sig själv. Jag ser han komma gående. Ensam. På väg att träffa någon. Jag är som osynlig. I en småstadsidyll. Nej, småstadsidyll är fel ord, för det är inget idylliskt med en kropp utan syre. Som en hjärtattack. Sådan är min stad. Och jag tänker att lamporna ger samma sken här som i en annan stad, men bildar ändå inte samma mönstret. Jag hatar mönstret. Han har inte mössa eller vantar heller. Går iväg. Lämnar mig i det som håller på att hända. Kommer tillbaka. Går exakt mot mig. I det fula mönstret blir han vacker och han blottar sin hals för mig. Blottar hela sig. En vindpust utan syre tar tag i min halsduk och mitt hjärta börjar slå hårt, som om en hjärtattack skulle ge mig liv. Hans hals är öppen och jag vet allt om honom. Och han ställer mot den döda väggen och mixar med ljuset, mönstret. Fast jag vet vad han gör egentligen. För han är precis som mig. Vi vet det och mitt i den döda hjärtattacken förtrollar vi oss i varandra. I något slags magiskt. Hans hals är blottad och min är skymd och vi kommer aldrig lösa pusslet med mönstret, men vi har ändå tagit på oss uppgiften. Min skjuts kommer och jag säger hallå, han hör min röst och förtrollningen försvann med syret, som om den inte ens fanns. Jag tittar tillbaka på honom och inbillar mig att hans blick är vädjande.