totfd

Idag sa vi hejdå till varandra. Kanske för evigt, kanske inte, kanske möts våra vägar igen. Det värsta är ändock inte att jag inte kommer kunna luta mig emot hans axel längre för den har ändå varit frånvarande så länge. Det värsta är att vi inte kommer gå på bio som vi hade planerat att göra, att jag inte hann ge min fantastiska julklapp till honom (och att jag har ingen aning om vart jag ska göra av den?), att han inte kommer ta kort på mig på studenten och att det inte står att jag är i ett förhållande på Facebook längre. Det är det värsta: Att det inte blev som jag tänkt mig. Att jag, den andra maj 2013 (då vi skulle firat ett år) kommer läsa i min varje dag-dagbok där jag skrev att jag ville ha honom hos mig denna dagen också, inte kommer ha det. Att det som har varit min plan för mitt liv det senaste halvåret inte finns längre, att den liksom rasade, även om jag visste om det, även om jag var beredd på det. Att det inte blev som jag hade tänkt mig, det gör ont. Men det allra, allra värsta var att krama om honom och känna hans lukt för sista gången. Vetskapen att det troligen var sista gången någonsin denna doften möter mitt luktsinne. Hans hjärta var det största och vackraste jag någonsin sett, men att det tillhörde inte mig. Som han sa: "Du kommer hitta någon vars hjärta tillhör dig". Och jag sa att det känns inte så just nu. Men jag vet ändå att det är så. Man ska inte planera för mycket. Man kan aldrig veta vad som kommer hända, för då kommer man tillslut tappa bort sig själv och varandra. Anton fick mig ändå att skratta så många gånger, han fick mig att känna mig vacker, men han är inte den enda som någonsin kommer kunna göra det. Han var en hållplats på livets väg framåt.