totfd

Hej ni. Jag har kommit hem nu och jag åkte till gran canaria med inställningen att jag skulle komma fram till något filosofiskt och komma hem med en diktsamling likt Tranströmmer typ eller varför inte en lång jävla roman?Så är icke fallet. Jag var en annan där nere. en turist som alla andra, en som smälte in i allt annat, en som man ser en gång och sedan glömmer bort: En som man aldrig mer ser. Jag var en som ingen såg. Men jag såg desto mer, trots min obefintliga poesi. Jag har emellertid läst mycket - 5 böcker på 7 dar. Det gäller å va effektiv. HEY DOLLY var den bästa. Hon är min man. Aja, annars?

Jo, När det är fem minuter kvar tills vi är hemma i Lidköping efter en tolv timmars lång resa känner jag hur min puls höjs, hur mina knän blir svaga, hur mina axlar sänks till en onaturlig position. Jag andas svårare, men jag höjer musiken och trycker in random på Ipoden. "Dady DJ just take me to the party" spelas alldeles för högt ur högtalarna och jag känner att för fan daddy DJ - take me to the party och pulsen sänks och knäna blir starka och axlarna mer normala. Öppnar dörren till kylan. Ser lite snö på marken, tittar på våran trygga gata, som jag åkt på så många gånger. En ny, trygg värld har uppenbarat sig: jag fylls av energi. Packar upp mina grejor läser NLT och kommer tillbaka, till mig själv och till en annan del av mig själv. Men sedan går jag på toa, tar med mig telefonen och som har varit hemma och avstängd hela veckan och jag sätter på den. Väntar på att mängder av SMS ska rulla in från alla möjliga. Väntar 1 minut, tänker att det kan ju ta lite tid då telefonen varit avstängd så länge. Efter 5 minuter och total tystnad stänger jag av skitmobilen och säger att "Du och jag talar inte samma språk, vi kan inte vara tillsammans längre, jag ska gå och knulla din heta bror nu och du kommer känna dig så jävla värdelös". Sedan granskar jag mina naglar som alltid när jag har tänkt onda tankar. Mitt högra lillfinger har en liten flik på nageln som tilltalar mej. Men jag inser att det kommer vara svårt och krävas tid och bestämdhet. Jag pillar lite med tummen och känner för att känna om det kommer krävas använding av tänder eller ej: Ja det kommer det. Jag biter lite i kanten, men slutar tvärt, lämnar resten till tummen. Det är en oerhört bra  bit av nageln jag har fått tag i men jag tänker att det är jag värd efter den naiva tanken i att någon skulle vilja mej något. Rycker långsamt - vill dra ut på njutningen och plötsligt är det borta, min halva högra lillfingernagel. Gammalt nagellack har följt med och avlägsnas från den bortbitna nagelbiten eftersom att jag aldrig tar bort nagellack när det blivit fult och gammalt. Jag anser att det försvinner när det försvinner. Och där, precis just då, infinner sig den där satans insikten jag har sökt så desperat efter under en veckas tid: ”Fan jag är ju en sån människotyp, som anser att saker och ting försvinner när det försvinner. Jag tar aldrig bort något med hjälp av kemikalier. Saker finns där man har satt dit dom och sedan för det vara. Man kan inte bara remove something from your mind like that. Var sak har sin tid och det försvinner när det försvinner. Men, ibland gnager jag lite på sakerna och det kan göra ont, väldigt ont, men då försvinner oftast lite av det som gnager - då försvinner lite av nagellacket”.

Nu ska jag njuta av att vara jag i 55 år till sedan kanske jag börjar strejka. HaHa.