totfd

Musiken ekar, nej vibrerar, nej föresten, inget av det där: den dallrar, i det röda ljuset, i den glittriga himmelen, i det fyrkantiga golvet. Den dallrar och jag är i det. Jag har långt svart hår och jag har hans namn tatuerat på alla mina kroppsdelar: Han försvinner inte. Jag känner inte takten i musiken som dallrar, men jag känner takten i mig själv och jag dallrar, nej dansar, nej föresten skakar till takten inom mig. I ett virrvarr av själar/människor/vad är skillnaden någonsin. Jag har hans namn tatuerat i pannan och/men ingen ser det. När musikens ekande, vibrerande daller bildar bubblor dricker jag. Jag dricker någonting starkt och den dallrande musiken blir orange. Jag känner den, hör den, samtidigt som jag blir ljudlös. Blir ett med mig. Och samtidigt som jag blir ett med mig ser jag hans ögon där bland virrvarret i det orangea dallret. Han försvinner, han kommer tillbaka. Hans ögon ser mig och mina ögon ser mig. Ser han. Mina tatueringar suddas sakta ut. Hans ögon kommer närmare men inte jag. Hans ögon har ingen färg, ingen yta, ingenting. Men ändå är dom vid mig nu, nära mig, dom vidrör mig. Och i samma sekund är hans tatuerade namn försvunnet, tillintetgjord. Det har istället förvandlats till svett och jag tänker att en svettig människa är det vackraste. Att ögon och illaluktande kroppsvätska hör ihop. Himmelen blir fyrkantig och golvet blir glittrigt. Hans ögon samlar mitt svett i ett glas och häller det över dallret runt i kring oss. Allt stannar upp. Allt blir tyst. Hans ögon kysser mig och jag tar av mig hörlurarna och går in i mitt hem och ser att det serveras korv till middag. Dallrig.