texten nedan beskriver vad jag ser när jag lyssnar på Ditt stora hjärta av Lasse Lindh


vi går på en ödslig väg och den här texten har redan börjat så förfärligt pitoreskt att jag under följande meningar kommer att kämpa oförtrötsligt med att få tillbaka den tonen jag vill ha.
För faktum är att vi går, eller nej föresten, vi vandrar på en, inte ödslig utan vältrafikerad landsväg istället.
Vi vandrar på en vältrafikerad landsväg.
Bilarna skjuter ljudlösa pistolskott mot oss när deras avgaser sedan omfamnas oss, fast inte mysigt, utan mer som en kvälning.
Vi fortsätter vandra och om man tittar på oss uppifrån kommer vi ingenvart. Det se ut som att vi går på ett rullband liksom.
Du försöker ständigt ta min hand i din. Du vill ha min lilla skakiga, trasiga hand i din stora trygga, men min hand är för hal. Dina trygga händer halkar iväg. På vägen. Som vi vandrar på. Den vältrafikerade landsvägen.
Jag andas in den avgasiga luften som egentligen bara består av nyttiga bakterier, jag hostar, spänner hela kroppen och tittar dig djupt i ögonen.
Du är borta?
Vårat Vi som vandrar på en vältrafikerad landsväg finns inte för stunden.
Mina ögon flackar utan mål, efter dig och din trygga hand som glider iväg, känslan återupprepas.
Jag ser dig tillslut.
På andra sidan av den vältrafikerade landsvägen.
Helt plötsligt kör det bara långtradare på vägen och jag börjar tänka på när vi lekte ryska posten som barn. Långtradare som långtradare?
Jag kastas tillbaka. Jag ropar på dig, på mig, på oss, men upptäcker att jag befinner mig i en såpbubbla, sedan ser jag ett slags troll som flinar och håller i en gigantisk såpbubblemaskin till höger om landsvägen.
Som tur är har jag en nål i fickan och jag spräcker såpbubblan enkelt.
Till min förvåning försvinner inte bubblan utan i samma sekund som jag tror att jag smäller den stannar hela världen och bara bubblan rör sig, till andra sidan av den vältrafikerade landsvägen. och sedan omsluter den dig.
Jag skriker fan.
Sen kopplas mina hjärnceller ur. hela min hjärna kopplas ur.
Jag blundar och räknar långsamt till tio.
Sedan springer jag över den vältrafikerade landsvägen och är beredd på att dö.
fem sekunder senare öppnar jag ögonen och jag befinner mig tillsammans med dig, i bubblan och den vältrafikerade landsvägen ersätts med den där ödsliga men vackra idylliska landsvägen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0