totfd

Jag står där med mitt anteckningsblock ensam men ändå bredvid. Hela staden. Runt om mig står det människor jag känner igen eftersom att jag mött dem ute på gatorna under hela mitt liv. Snett framför mig står min gamla svenkalärare bärandes på sin dotter. Omfamnande. Det är så tryggt. Jag lyfter mina krampande ben i takt till musiken jag inte ens tycker om, men som blir förtrollande i den här staden i den här kvällen. Jag känner en klump i halsen. Tänker att jag säger: - Jag både älskar och hatar Lidköping. Tänker att någon frågar varför och att jag svarar: - För att jag har gått på varenda gata och historierna är slut här nu. Mina fötter har rört vid varenda gatsten och dörrhandtag. Det är dags för mig att kliva ut ur den här världen. Och tanken får det att tåras på mina kinder. För tryggheten här, med hela staden omfamnad runt mig i mörkret är något jag aldrig kommer få någon annanstans.