totfd

Dom håller på att bygga en undergång nu. Över vägen. Den stora. Som vi gick över. Det står gula maskiner och det är en stor vit plastförbackning runt det som ska bli undergången. Det är fem månader och en dag sedan nu. Den 26e december. Du hade din jacka uppdragen över munnen så jag hörde aldrig riktigt vad du sa. Men jag visste alltid vad du menade. Idag har jag på mig för små skor och en för stor tröja. Det är samma gråa färg. På himlen. Det luktar samma från brödfabriken. Sa jag något om det till dig? Lukten, för att låtsas som om allt var som vanligt. Lukten är i alla fall lika närvarande då som nu. Som den breda vägen. Som dom låga husen. Som bilarna som påminner om verkligheten. Slasket som vi aktar oss för. Auktionshallen som betyder det vi säger. 
Auktionshallen som betyder auktionshallen. Träden som har löv nu. Vi kommer till vägskälet. Jag vill vända. Du vill ta ett varv till. Vi tar ett varv till. Ett varv till. Ett varv till. Drar ut på det där som ingen säger. Lukten från brödfabriken försvinner tillslut. Den 27e maj regnar det. Jag kommer till vägskälet, men tar inte ett varv till. Jag går vägen jag vill gå. Jag går förbi ombyggnadsskyltarna en gång till. Tittar inte tillbaka. På samma sätt. För vägen vi gick på allra sista gången är på väg att gömmas under marken och det finns en mening med det.