totfd

Jag går ut i kvällen och tittar på månen. Fryser. Minns hur jag som barn satt i ett baksäte och iakttog månen och konstaterade att den följer med mig, vart jag än åker. Minns hur jag som barn frågade min far hur det kunde vara så. Minns hur han svarade att det beror på att månen är så stor och så långt bort. Minns hur jag fascinerades av hur något så stort så långt bort kunde se mig, och följa mig där jag satt i bilen.

Frågar min vän hur det känns att komma tillbaka till Småstaden efter att ha bott i en annan, större stad under en månad. Hon säger att det är luften. Hon säger att hon så fort hon satte foten på Småstadens mark så kunde hon andas den friska skogsluften igen.

Lite osäker vandrande, vacklande konstaterande. Sedan:
Kastas osäkert in i en varm bar, ben som knappt bär mig, en öl som kyler ner mig, en röst som lugnar mig. Ett glas som blir tömt. Trevande blickar i sorlet.

En cigarett i det kalla mörkret: Tittar upp mot månen, går några steg för att kolla så att den är med mig. Den är med mig.

Sittandes på en barstol med ljusa jeans bredvid mig. Klappande i takt, sjungandes, skrikandes, gungandes.

Och dom sjunger you say it best when you say nothing at all och jag vågar äntligen ta hans hand i min.

Och dom sjunger you raise me up och mitt småstadshjärta har aldrig slagit så hårt. Aldrig slagit hårdare. Tittar på människorna runt mig. Leendes. Leende.

Dom ljusa jeansen får en röd gitarr och en mikrofon och står stilla och sjunger och hans ögon tittar osäkert upp i taket. En röst i mina öron. En röst i mig.

En kväll som plötsligt tar slut, en kväll som vi tröstlöst kämpar emot. En natt som envist kommer bli dag hur gärna vi än vill stanna i den.

Ut i den kalla natten. En borttappad jacka. Ett gatukök utan kö.

Lugna gator med enbart månen som följer varenda steg jag tar på den välbekanta vägen.

Och mitt småstadshjärta har aldrig slagit hårdare än denna kväll och jag tänker så länge månen är med mig ut i världen, med mig till Paris. Så länge månen är med mig.