totfd

jag vaknade upp med en sån intensiv saknad efter en blåsig höst och ett skälvande hjärta. jag gick ut i hösten och satte mig i en frisörstol och tittade ner på mina händer för man är aldrig så ful som hos frisören. jag gick hem i den blåsande hösten och tänkte att mitt hjärta borde skälva med det gör inte det och jag längtar efter den där känslan. av att hjärtat är det enda som kan bestämma, att inte kunna styra över sina känslor, att bara vara en enda stor längtan. istället tar ensamheten över och allt det där som jag borde gjort för att visa att jag är självständig blev inte gjort. och min väska kommer panikpackas dagen innan och jag kommer gråta så många salta tårar. inte av förtvivlan, kanske av längtan. men mest av en sån stark saknad som inte kommer kunna bli samma längtan igen.