totfd

jaha så var det blankt igen. pratade iallafall om allt i en grå stol men en skäggig han och vi satt ner men rörde oss ändå framåt. och som om inte det skulle vara nog, som en flock elefanter. nej. skyller på en annalkande musarm

sitter alltså hemma och väntar på ett paket som jag ej vet vilken tid det kommer pga jag fattar ingenting...
och självklart är det apfint vär osså .
osså har en utikeskorre dött och jag är illa berörd. och jag har sovit 6 h för att jag ska orka upp imorgon. och jag väntar på paketet för att sedan kunna springa på löpbandet 35 min 10,5 1,5 höjd. och jag sket i skolan och har för stora trosor och ont i nacken,

haha,
nää,
med mej äre tvärt om.
jag hatar just nu alla röster och jag ser fram emot att få sova enbart dyra timmar.
nää.
men blir irriterad på allt som låter.
fast irriterad 'är ju fel ord.

det är att beräkna vilken storlek man ska ha på lådan man ska lägga maten i. jag tror alltid att det är med mat än vad det visar sig vara. undraom det säger något om mej.

det är väldigt svårt att värma bullar i mikron.
typ. antingen har man på full effekt , så blire för mjukt å varmt på två SEKunder, eller så blir det inte så. alltså att man tar för lite effekt, då tar det en jävla massa tid och den är fryst inuti.
aah det är sjukt svårt.

hejsan... ''

Jag spenderar min tid med att drömma om det jag drömde om osv. och jag vill hellre vara en såndär som uttrycker mig verbalt i text och som är en stolt kvinna och står längst fram i ett demonstrationståg....

HAHA

NEJ.

Det gör jag inte.........................

Vaknade av ett samtal där jag fick skäll och gick en promenad skogen för lugna ner mig.....
men när jag kom in sen rann det ur min näsa och mitt huvud kändes felllllll.
hej.

Känner mig ändå lämnat på något sätt? Som att den där fantasivärlden jag gjorde verklighet rasade samman. Som att en del av mig försvann. Samtidigt som framtiden fick en ny fantasivärld, med en ny färg. REALISTISK. Kanske.

Drömde att jag vaknade upp bredvid en manskropp som jag under dimmiga nätter kallat för min. Vaknade upp med längtet molande i min mage. Längtet. Läste en bok av Johana Thydell - Ursäkta att man vill bli lite älskad. Där beskrevs det där längtet. Att man inte bryr sig, att man tar vem som helst som bekräftar en, bara för att ha någon. Samma är det i Linas kvällsbok ja varenda jävla bok jag läser. Och jag får högskolepoäng för att dra den slutsatsen. Han ringer mig i alla fall senare på kvällen. Vad är vi frågar vi? Och jag har inte velat prata för jag har vacklat. Jag vill ha någon men jag vill inte ha honom på det sättet och min mammas ord ekar "det vore så bra om du kunde träffa någon". Jag tror att jag ska såra honom men det gör jag inte. NEJ denna texten tog mig inte dit jag ville. går å lägger mej hej,

är själv med mina tankar. ligger på mjukt underlag och lyssnar på tystnaden, ger fritt spelrum åt mitt inre. det spretar iväg åt alla håll. som en teater har jag fått lära mig. en teater där röster hörs olika högt. en teater där kommunikationen inte fungerar. en teater där regissören tittar åt ett annat håll. ändå gör jag det. det där som får mitt hjärta att alltid slå snabbare, att aldrig bli lugnt. det där som föder minnen och utvecklar saker som inte ens fanns finns eller kommer finnas.... blir störd i mina tankar av autentiska steg- som är fel. Läser gamla ord. ord som jag egentligen inte har något med att göra men som jag ändå kan utantill. Eller det är mer formuleringar. Huvudet är tungt. Ögonen är trötta. Magen är gasig. Munnen känns konstig. Jag har inte pratat med någon på flera dagar? Som att maten går för fort genom min kropp. Som att det är en beståndsdel som fattas. Men läkaren sa att jag hade perfekta blodvärden. Det är något annat som inte är rätt. Något med min själsrytm. Fast när jag läser dom där orden är det ju bara saknaden efter färgen som var över mina ögon då. Eller kanske längtan efter en annan ny spännande färg? När jag känner lukten vill jag oftast kräkas. När jag är bredvid en ensam sårbar kropp vill jag krypa in under dens hud och stanna där. När jag skrattar låtsas jag att jag inte tänker. Jag lyssnar på ljud varje natt innan jag ska sova, för att inte höra rösterna. det är fullkomligt normalt säger dom. Vad smart du är säger dom. jag ligger på det mjuka underlaget och madrassen ramlar snart ner, kuddarna ramlar snart ner, filtarna ramlar snart ner. På det skvalpande golvet. Inget är vad det ser ut säger en klyscha men jag skulle säga att allt är vad det ser ut. eftersom det är ju så det ser ut- Sen vaknar jag upp för det behövs hudkräm och mina händer är torra och mina läppar igenklistrade. Inom mig hörs bara en odynamisk teater.

att SKRIVA - jag SKRIVER, du SKRIVER, han/hon/den SKRIVERS, ni SKRIVER, vi SKRIVER, dom SKRIVER. E ES E ONS ES ENT. Svenskan har inga ändelser, verbet ser alltid likadant ut. Men det försvårar bara för när en vill skriva jag skriver så blir det inget skrivet. Allt står skrivet i mitt huvud men där är det utan ord och det gör det enklare för där behöver det inte böjas. Kan läsa konkret och se att förut/då/tidigare/innan tvångsskrev jag. Suddade aldrig ut.

stavningen spelar kanske ingen roll. d a g a r n a blir till middag, till natt till planering till livet. idag planerade jag iallafall det och det pubblade inom mig för jag tänkte på små hus och havet i en papperskartong. en egen icaaffär och ett eget icakort och brist på socialt liv och snea glasögon. River på såret längs min läpp. tar ett papper och duttar. bildar ett mönster. bildat konst.

orden blir till icke text på icke papper. lyssnar på suckar och inbillar mig att punkter bildas i luften. eller kanske bindestreck och utropstecken. läser annars mest gamla böcker jag försöker se en mening med. tänker att min kropp ska svettas igen.

"jag tror att det är meningen att man ska få namnge blommor och få vara kreativ. det är mer meningsfullt än det som blir serverat." Typ så sa Laleh, och det var fint om 7 min börjar p3guldgalan på svtplay, ska bli kul att seee, idag har jaggjort ett viktigt bra. igår revs det upp sår och det låter så place de Clichy.

NÄÄÄEEH. jag har blivit vuxen för snabbt jag kommer inte ihåg vart jag har varit eller vart jag har varit på väg. jag saknar allt det där som jag hatade OCH JÄVLA FUCKING FINGERAVTRYCK på glasögonen. Har ont i ländryggen av för mycket stillasittande och dagarna blir en dimmig rök. Läser en bok i hopp att att hitta något. Hjärtat slår i fel takt. Tänker på två armar jag kan vila i men inte vågar lite på. som om dom skulle göra mig hela. Det är ett år sedan och allt kommer ändå ikapp mig. Som om ett år vore ett hamsterhjul och alltid samma sak, som om det skulle betyda någonting. NEJ, nu ska jag borsta tänderna för det måste man, tvångskolla på mig själv i spegeln, konstatera att jag luktar svett, och BLUNDA tills jag måste ÖPPNA ögonen. På återseende.

Röker en cigarett på balkongen. Glasögonen har fingerfläckar och mina ben är såriga och blåa. Jag tänder tändstickan och lågan flyger iväg, fångar den och inhalerar den i min kropp. Jag fimpar i ett vattenfyllt glas och vinden tar tag i min hud och försvinner ut mot det glittrande fönstret. Flyger i det kalla, svävar i dofterna. Mansrösterna skrattar och jag omfamnas av det jag inte ser. Efteråt diskar jag glaset noggrant.

har jag försökt lyssna på ett snabbt radioinslag med min egen röst men det går sådär. Idag slog jag emellertid nytt rekord: klarade tre sekunder. Ljud är något annat än text. Det går inte att omvandla till det man vill se, det går inte att misstolka. Det går inte att förvränga. kollade på harry P och tänkte att min hjärna kanske har tagits över av demoner, eller så är det bara livet, vad vet jag. Jag tänker iallafall på två svettiga kroppar som blir en och jag hatar att jag skriver så för det är egentligen inte så. Det är två svettiga kroppar som är svettiga kroppar. Det är småflugor som dras till ljuset . Det är hud som behöver hud. Det är hjärtan som bråkar, det är ren vätska som droppar och smakar salt. Det är öronsnibbar som kittlas. Han kysser mig på ryggen och ner över min rumpa som han säger är perfekt. Vi tittar oss i spegeln och han säger att jag är söt. Han hud är skrovlig och håret är överallt. Han sov i ett rum med grusigt golv och gula väggar, med madrassen ovanför kroppen. Vi säger hejdå, jag ståendes och han sittandes från en silvrig Volvo och jag kan inte höra någonting. Kan bara lukta på min kropp som luktar honom. Jag såg på Harry P med min mamma och hon förstod inte. jag levde mig in världen och låtsades att jag var i den. jag glömde för en sekund bort de svettiga kropparna. Men inte under en längre tid.

gator som inte ändrats och jag som är en annan inuti men samma utanpå, en krock, en kropp och avstängda lampor. Samma doft och luft och min kropp blir densamma. tappar sedan hjärnan

Och vardagen har kanske plötsligt slagit mig hårt i ansiktet. Den har givit mig rivsår på kinderna. Det är ett töcken av franska grammatikregler och undantag på dagarna. Dimmiga måsten när jag vaknar. Hemma en dammig heltäckningsmatta och smutsiga tallrikar. Tvätt som inte blir ren av sig självt. Mat som inte handlas av sig självt. En garderob som inte hänger upp sina kläder av sig självt. Ständig planering och lappar men ändå saker som glöms bort. Samtidigt: en kropp och själ som behöver ro. Kroppen tung av väskan och dålig luft i lungorna. Storstadens hus som kanske kommer välta ner på mig snart; jag som parerar obemärkt. Jag tänker: Jag är för ung för att släppas lös utan koppel och pillar upp mina rivsår på kinderna. OSV

- Jag vill inte sova ensam, säger du till mig. Min kropp försvinner kanske från mitt medvetande och jag förvandlas till en tung sten. Du tittar kanske på mig oförstående. Plockar upp mig. Lyfter mig. Bär mig till sängen. Som är obäddad och utan kuddar. Du lägger dig kanske på mig. Din mjuka hud mot min sträva. Båda såriga. Tittar djupt in i min själ med dina genomskinliga ögon. Du säger det igen: - Jag vill inte sova ensam. Dina armar kanske runt min hals. Dina naglar mot mitt hår. Din andedräkt mot min hals. Den doftar ensamhet. Jag blundar. Säger: - Låt mig va. Din kropp stelnar kanske för ett ögonblick. För att sedan mjukna, för att sedan bli tung över min. Dina blödande hjärtslag är i otakt med min hårda sten där inne. Du rullar kanske över mig, till andra sidan av sängen. Avståndet mellan oss är en mörk ocean. Din nakna kropp blottar sig för mig. Din smala midja som blir mindre för varje dag, ditt långa mörka hår med trasiga toppar. Din nacke som ständigt är böjd nedåt. - Snälla, håll om mig, säger du knappt hörbart. Jag kanske lägger armarna i kors över min kropp under det kalla täcket. Jag andas högt med näsan. Jag önskar att du förstår, jag önskar att jag slipper prata. Jag blundar, låtsas sova. - Jag vill inte sova ensam. Jag vill inte sova ensam. Jag vill inte sova ensam. Jag hör kanske repliken i min vacklande sömn. Varje dag, varje natt, varje minut. Du säger att du inte vill sova ensam, det är numera det enda jag är säker på. Snälla, nästa gång måste du lämna mig när jag förvandlas till en sten. Låt mig ligga kvar. Ensam. Tills jag skriker ohörbart i tomrummet: - Jag vill inte sova ensam!

egentligen ett dunkande längtande hjärta. Egentligen vattnet som gör marken blöt, inte regnet. egentligen språk som är meningslöst. egentligen ett brinnande ögonblick. egentligen. Egentligen ben som inte orkar, en hjärna som inte förstår, ett hjärta som har glömts bort.